No new tale to tell twenty-six years on my way to hell
I sökandets stund efter kantareller kan man finna lite ljusglimtar (om man bara tittar upp).
Alla Helgona.
En tid att få sörja lite till. Morfar, mamma, Kexet.. Det blir allt fler.
Det kändes skönt att få skriva av sig. Kanske är det dags att ta tag i det där som jag en gång älskade så mycket. Att skriva. Fotografera. Redigera. Skapa. Jag har hittat ett litet annat intresse också, att göra naglar. Det är tidskrävande och kul. Kanske att man skulle fortsätta på den linjen? Men jag är allt för självkritisk och vågar knappt göra på någon annan på grund av prestationsångest.
Tänk, man är ändå 26 år och det känns som att tiden är stilla. Jag känner mig fortfarande som 17. Det finns ett innan 17 och ett efter. Innan 17; ovetande om livets prövningar, men det var ändå så kämpigt. Efter 17; vetande om livets prövningar och är det verkligen värt det? Jag fortsätter grubbla.