Why can't this hurt be through?
Åh, uppnådde det där jag har längtat efter så länge att känna. Likgiltlighet. Ingenting.
Jag vill inte ha de där katastroftankarna längre. Det är bra nu. Och vi provade ju på det där med ren och skär lycka. Det sabbade vi ju ganska brutalt. De få minutrarna varade inte länge - vad var det vi sa?
Jag vet inte vad jag ska skriva, jag har ingen koll på mina tankar längre. Men jag måste börja någonstans, måste få ur mig något. Hålls allt det där inombords så sprängs man till slut...