It must be hard to be you, nothing's alright with you
Det går ju sådär med mian uppdateringar. Tänker då och då att jag ska skriva något, men sedan försvinner inspirationen. Jag menar, vem vill läsa det? Fast jag borde skriva - för min skull. Jag måste få bort den där jävla spärren jag har. Det har ju trots allt gått över fem år sedan mamma dog. Jag kan väl inte skylla min skrivkramp på det fortfarande? Vem vet.. Det Jag vet är att "min-mamma-dog-för-tidigt"-ångest är ännu ej bearbetat och jag kan förlora mig i det svarta hålet gång på gång. Men jag antar att det blir lättare att klättra upp därifrån ju mer tiden går. Eller försöker jag bara trösta mig själv?
Herregud. Ibland vet jag inte vart tiden tar vägen. Tjugotre år. 23. Ju äldre man blir, ju mer blir det bara en siffra. Inget märkvärdigt. Kom igen nu Emma, gör något du tycker är kul. Tänk på dig själv för en gångs skull. Den enda människan du kommer leva med hela livet är dig själv, den enda människan du kan lita på är dig själv. Så det är väl dags att Jag och Emma blir bästa vänner. Att vi älskar varandra. Jag tror vi kommer komma långt på det.