Emma C. Hultfeldt

Jag vaknade som jag brukar göra nu för tiden, åt frukost och tittade lite på en tv-serie. Efter det lockade jag håret, pappa knackade på dörren och frågade om vi skulle ut och övningsköra med bilen. Ja, varför inte? Vi åkte ut till ett shoppingscenter och där jag köpte mig ett par nya skor. Sedan handlade vi lite mat, och då såg jag kärleken. Jag gick förbi den och skrattade, sedan tappade jag bort den. I ungefär en kvart trodde jag att jag hade tappat den för gott. Jag gick ut och satte mig i bilen, och precis när jag satte mig så sprack byxorna. JA, yippie. Jag började hata allt ännu mer. Men sedan stod kärleken där, precis framför min bil. Och kärleken såg förvirrad ut. Den hade tappat bort bilen, vart kan den stå? Aha, där... I alla fall, jag hatade Gud en aning i det ögonblicket. Jag orkar inte! fick jag ur mig och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men jag fick en impuls. Jag hade ingen aning om vad kärleken hette. Men jag hade sett den förut och ville verkligen inte släppa den denna gången. Jag gick ut ur bilen och försökte spela att jag var ute och tog en liten nypa luft. Jag tjuvkikade lite åt kärlekens håll, åt det hållet där bilen stod, och memorerade registreringsnumret. Många skulle säkert tycka det var ett desperat drag av mig, men jag ville veta namnet på den underbara person. Under hela bilturen hem satt jag och log, trots att pappa klagade på sitt jobb. Jag log på grund av att jag kunde inte sluta att tänka på den där människan som jag såg tidigare. När jag kom hem slog jag upp registreringsnumret på internet. Jag fick hans namn, det var både vanligt och ovanligt, och sedan så...
Ja, jag fick reda på att den jäveln var gift.