Kexet

Idag försvann min sötis upp till katthimlen.
I 9 år har hon varit min kompanjon här i livet, min sidekick.
Funnits där vid min sida när jag har klyvt ved eller rensat häcken.
 
Kommer du ihåg den där gången för flera år sedan, du var fortfarande liten.. Du hade varit borta flera dagar i streck. Jag och pappa var oroliga men ville inte ge upp hoppet. En eftermiddag skulle jag gå ut med soporna när jag hör ett "MJAAAAAAU" eka emellan bergen... Det var ju min sötis! Hela familjen - jajamän, brorsan Börje var också med - sprang emot ditt jamande. Högst upp i en hög gran satt du och vågade inte komma ner. Pappa sprang och hämta stegen och fick klättra upp och gå på grenar för att nå dig. Till slut fick vi tag på dig och du var så rädd, min sötis.
 
Idag tog en bil ditt liv. Du visste ju om att vägen var farlig, eller hur? Ändå kan jag inte sluta klamra mig själv. Jag ska försöka komma ihåg alla fina minnen vi har haft tillsammans istället, men det är svårt när såret är så öppet. Det måste få tid till att läka igen först.
 
Jag älskar dig, Kexet.
Säg hej till mamma.